Ureposet

Arla i urtid, kokande kosmos, Urfadderiet sutto allena.

Sedan kom världen, rykande klot, skräckfulla ödlor svalde de klena.

Drypande djungel, stormande hav, heta vulkaner spyo förakt.

Urfadderiet gingo på jorden, härskande ståtar, oinskränkt makt.

Sedan eoner flöto förbi, lugnet sänkte letade hamn.

Given var platsen, slätten var stor, riklig var myllan, östgoters land.

Funno så hemvist, vid Stångå strand. Långt innan Röksten, mjödbrygd och svärd.

Dock så om hösten, plötsligt ett år, nya studenter, äntra vår värld.

Klonar, beräknar, förgiftar, förgör, rubbar på lagar, jämvikter stör.

Krafter dessa uppfostras måste, lära av urtid hur leva man bör.

Därför de gamla vakna upp åter, Urfadderiet luttrande, grymma.

Vandra i vishet, vackra som gudar, guldglans och solar enkelt de skymma.